I met you once and I'd fallen for you notions.
Det är tyst nu. Inga dåliga skämt som jag skrattar högt åt och ingen Disneymusik.
Det gör ont nu. Ett konstant tryck över bröstkorgen som inte vill gå bort.
Mitt rum luktar honom och även om jag älskar det så gör det ännu ondare för han är ju inte här.
Jag fick hans hoodie och han fick min gamla urtvättade t-shirt. Jag fick en parfym och han fick en bok.
Att sakna någon är inte barmhärtigt men jag vet ändå att det bara betyder att jag älskar och det är ju fint.
Sedan klockan 11.00 igår när vi sade hejdå har vi ringt varandra sju gånger och skickat över 60 sms. Jaha.
Det var hemskt att somna själv och ännu hemskare att vakna själv. Men man vänjer sig och snart ses vi.
Åtskilliga timmar spenderades tillsammans vid sjön filosoferande och så tog vi reda på allt vi inte visste om varandra. Och så bestämde vi oss för att det nog inte finns något finare än det just vi har.
make me feel alive again.
I was going to write a lot of pretty words expressing how I feel when I'm with him, but I just can't because right now I feel empty. He left this morning and I wanted to die when he stepped on the bus to the airport. Now I'm wearing his hoodie and it smells like him and my bed smells like him and I smell like him and he is everywhere and I miss him and I'll probably go crazy.
The way it's supposed to be.
Det är liksom såhär enkelt det ska vara.
I början får det vara jobbigt men sedan ska det bli så enkelt att han sitter i vardagsrummet med Pappa och kollar på fotboll medan jag dricker kaffe och kollar på Grey's Anatomy.
Man ska vakna bredvid varandra och gå upp tillsammans, lyssna på northern soul och göra scrambled eggs och nypressed apelsinjuice.
Man ska gå på stan hand i hand och tycka att allting är naturligt och kunna prata om saker som betyder något.
Man ska gå till stadsmissionen och köpa ett par fula sjuttiotalssolglasögon för trettiofem kronor till honom och sedan skratta för att han ser ut som en uggla.
Man ska fascineras varenda dag över hur stilig han är och hur otroligt bra han får mig att må.
Så ska det vara.
Therapy.
Podcasts är min nya drog och det hela började när jag P R E C I S missade en buss för några dagar sedan och nästa skulle gå om en halvtimme. Då bestämde jag mig för att jag skulle testa Filip & Fredriks-podcast och sedan dess är jag fast. Filip & Fredrik är genier och det insåg jag genom deras podcasts. De är så intelligenta, snabbtänkta och uppdaterade att jag får prestationsångest. Idag har jag legat ute i solen hela dagen och när jag blev lite trött på Filip & Fredriks ljuva stämmor bestämde jag mig för att prova Amanda Schulman & Hannah Widells podcast och jag blev lycklig. Deras senaste podcast handlar om något som sedan en tid tillbaka ligger mig varmt om hjärtat: terapi. Jag tror att de flesta som läser det jag skriver här vet att jag går hos en terpeut för att få lite hjälp, bearbeta saker och må ännu bättre än vad jag gör. Podcasten förespåkar terapi som någon slags mirakelkur och jag kan inte annat än hålla med.
Jag längtar tills mina möten med min terapeut just för att jag behöver prata av mig. Jag behöver ha någon som lyssnar på mina tankar, hjälper mig förstå varför jag reagerade på ett sätt och varför de i min omgvining reagerade på ett annat. De tar även upp att det finaste och sorgligaste med terapi är när man faktiskt får tycka synd om sig själv som liten. Man får se tillbaka och tycka att det var jävligt synd om mig då när det hände, det var orättvist, och jag hade inte kunnat agera på ett annat sätt. Det är så sant. Jag sitter där i stolen och gråter och gråter för att den lilla lilla Elin som finns kvar inom mig är det fortfarande synd om.
Natural worrier.
Jag orkar inte röra mig idag. Det regnar ute och för första gången på ett tag känner jag ingen tyngd av plugg som måste göras omedelbart. Självklart finns det saker att ta itu med men inget är akut. Det kan vänta tills imorgon.
Igår hade jag fina kompisarna från KG över för lite grill-chill-stanna-så-länge-du-vill. Det var så himla mysigt och jag lyckades grilla för första gången i mitt liv. Stolt. Vi satt ute tills det började ösregna och trots att det var härligt att lyssna på regnet så gick vi in. Där fortsatte vi med skräckfilm och öl och jag skrek som ett litet barn. När det bara var ett fåtal kvar och klockan var ett började vi köra "Jag har aldrig" och "Ring of fire". Fantastiskt. Sedan gick de sista hem och jag somnade nästan på studs.
Och idag är jag Carrie Bradshaw-patetisk och tänker lite för mycket och om fyra dagar får jag finbesök och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Fyra dagar, sa du? Dags att mangla och stryka nya lakan och städa och försöka tänka ut vad jag ska ha på mig och drömma och herregud.
hyperthermia/hypothermia
Min studentklänning kom idag vilket påminde mig om att det är en månad kvar på dagen. Det känns ju flott. Sedan kommer man liksom inte tillbaka till Kungsholmen. Va? Ofta?! Nu måste jag dock sova för jag märker hur onda tankar börjar cirkulera i huvudet och då är det bättre att läsa lite i en bok och sedan somna med tankarna på annat håll. Det är mycket så nuförtiden, att jag är så lycklig, så glad och mår så bra men sedan plötsligt tänker jag på något och allt är som förbytt och jag vill helst aldrig vakna till liv igen. Och N E J, det händer inte bara en gång i månaden utan det förekommer konstant.
Här är mina studentskor i alla fall. De är blå. Ifall ni missar det. Så ser man min lilla tatuering och fötterna ser äckliga ut. Det var HIMLA jobbigt att hålla den där posen då jag var tvungen att luta mig bakåt i min stol och försöka manövrera så att fötterna hamnade mitt i bild. Jobbigt, som sagt.
Youth knows no pain (that's a lie).
Finfin dag idag! Jag mötte upp Ofelia för att ta en sen lunch och vi satte oss i solen utanför Kungshallen och åt. Sedan kom Amelia förbi och så parkerade vi oss där i ett par timmar. Snart ska jag hem till Ofelia för att ha en sådan där afton vi är väldigt bra på (vin och nostalgimusik och MYCKET snack). Kan inte alla lördagar få vara såhär?
Ett gränsland bortom taggtråden.
12 dagar till finbesök.
35 dagar till studenten.
134 dagar till London.
Trodde aldrig att jag skulle bli en sådan som räknar ner dagar men det finns ju så mycket att se fram emot. Känns som att jag lever för fin besöket om 12 dagar. Känns som att det är det som gör att jag orkar hålla så många bollar i luften. Känns som att jag kanske kommer gå under efteråt. Fast jag är independent woman, promise.
Hej Mamma och Pappa.
Jag vill bara tacka och be om ursäkt.
Tacka för allt ni har fått stå ut med under åren. Jag har inte varit enkel, utan snarare tvärtom. Pappa, du har ju sex barn och har väl varit med om det mesta men jag tror ändå att jag har varit den svåraste av dem alla. Ni har fått oroa er för mig, för saker som jag utsätter mig själv för, för dåliga val och dåliga vanor, för saker som andra utsätter mig för och för ett humör som går upp och ner som en expresshiss. Ni är de enda som har sett mig riktigt arg och när jag blir arg blir jag rasande. Ni har fått stå ut med alla miljontals tårar i ilska, sorg och lycka. Jag vill be om ursäkt för allt det dumma som jag har gjort och det dumma som jag säkerligen kommer göra i framtiden. Jag vill be om ursäkt för alla de nätter ni har legat vakna på grund av mig, eller bråk ni har haft på grund av mig.
Jag vill tacka för att ni alltid har funnits där och lovat mig att alltid finnas där. Med allt detta vill jag enbart säga att ni är de bästa, de tåligaste, de finaste, de varmaste och de mest intelligenta människor jag känner. Jag älskar er så mycket att det ofta gör ont i mig. Jag vill säga att jag är stolt över er och stolt över mig själv. Ni borde vara stolta över er själva för jag tycker att jag är rätt så bra och det är ju er förtjänst. Tack för livets gåva och allt vad det innebär. Tack för att ni inte överbeskyddar men ändå alltid finns där att fånga mig när jag faller.
Tack för att jag får må bra och tack för styrkan ni har gett mig. Den styrkan gör att jag orkar ta mig ur allt det jobbiga och känner att jag kommer klara mig. För det gör jag ju.
Vårdag.
Fin dag. Nu är det alltså M A J. Förstår inte hur snabbt allting har gått. Saker att se fram emot den här månaden:
1. Han kommer hit
2. Alla grå dagar och halvdagar = sömn
3. Betygen sätts sista maj
Sista dagarna i april.
Verkligheten.
Plötsligt händer det och det hände precis nu. Jag landade i verkligheten och blev varse om att det aldrig kan vara för bra för länge. Någongång måste det gå sönder och smulas ner och kanske silas ner tills det bara är en oigenkännlig klump kvar. Den klumpen är jag just nu. Det gör som ondast i hjärtat när man måste oroa sig över nära och kära. När man måste oroa sig över den eventuella smärtan de känner. När man måste oroa sig över deras hälsa. Jag är äldre nu. Jag vet att man inte får vara självisk och jag ska inte heller vara det. Jag ska vara stark för någon annan och inte bara för mig själv.
Jag har landat nu. Tillbaka till verkligheten.
Three weeks.
Idag var en jättebra dag. Jag är glad även fast det är grått ute och det har regnat i några timmar.
Jag var ledig idag så på förmiddagen gjorde jag mest ingenting förutom att plugga lite. Sedan träffade jag Gustav som är i Stockholm i några dagar. Vi gick på bio och det var fint och mysigt och vi åt godis. Sedan åkte jag hem och precis när jag klev innanför dörren fick jag ett samtal från honom och han utbrast att han hade bokat biljetter till Stockholm och jag blev helt chockad för det hade jag ingen aning om och det var perfekt och när vi lade på gav jag ett litet glädjetjut för det kan man ju inte göra på telefonen. Så. Han kommer hit. Om tre veckor. Exakt.
stressed. depressed. and soon to be undressed
Ribcage.
So I think you might bore of me eventually, but I've decided to give it my all and not be afraid because I've spent too much time being afraid and you deserve all of me, not just what I want to show, but you deserve every single part of me because I love you.
my throat hurts. and my head. and my body.
nä. mår inte bra idag alls. sämre än på länge, orkar inte ens göra stor bokstav i början av en mening. då är det illa. jag trodde inte att jag blev bakis. tji fick jag för nu orkar jag inte ens röra på mig och mår dåligt och vill bara glömma bort den här dagen.
-
Men jag kollar på beetlejuice, dricker cola light och pluggar religion. helt okej faktiskt.
-
ÅH IGÅRKVÄLL. Vad kul jag hade och vad knäppt det var. Bella kom hem till mig och vi drack vin och åt tapas och så åkte vi till ett hostel och mötte upp jätterandom folk. Sedan begav vi oss till Slakthuset och dansade och drack och sjöng och promenerade och skrattade och hängde på toaletterna. Så det var värt hur dåligt jag mår idag. Lätt värt det.
hahahah alltså. åh. Bella och Reuben.
